Hanna Maria Eriksson

Toppen av lycka kan aldrig nås, jag har verkligen börjat tro att det inte är möjligt längre! 
Jag har börjat tänka väldigt mycket. 
Jag ska flytta hemifrån och ju mer jag tänker på det ju läskigare tycker jag det är, 
ju mer vill jag ta mitt täcke och kudde och lägga mig emellan mamma och pappa och önska att jag var lite tjej igen.
 Men de funkar inte riktigt så. 
Det är detta som kallas livet antar jag. 
Att utvecklas som människa.
 Detta måste ju vara ett stort steg i denna utveckling. 

Hur kan man tänka tillbaka så mycket på en grej man en gång hade? 
Fast man inte vill ha det så, så är det något som får mig att se tillbaka och le. För du va speciell på många sätt. Du var en bra vän och saknaden efter dig är enorm. 
Jag ska göra något jag aldrig trodde jag ska erkänna en sak. Jag saknar dig varje dag!

Och nu till Han delen. 
Klart det finns en som jag kollar på lite extra, 
han med det vackra leendet, 
han med dom fina ögonen, 
Ja, enligt mig räcker det där.
Nu ska jag göra något annat, 
känner att det får räcka för idag!
MEn vi hörs en annan dag! 
Ni är bäst! 
Puss! <3