Hanna Maria Eriksson

Jag har känt kärlek, jag har varit kär, jag har varit förälskad.
Men det var väldigt länge sen.
Just nu är jag rädd, livrädd, inte för kärleken, men att släppa någon så nära att det utvecklas till kärlek.
Är så rädd för att såras, men mest rädd är jag nog för att såra.
Jag har blivit sårad och jag har sårat.
Känner nog att såra någon är värre än att bli sårad.
Egentligen känner jag mig 100 % redo för ett förhållande.
Om det skulle dyka upp något, tror jag ändå att rädslan försvinner.
Jag hoppas det, vem vill vara livrädd hela livet ?
Känns som att alla är par nu, utan livrädda Hanna.
Jag har haft förhållande, jag har inte alltid varit rädd.
Tiden läker alla sår, det tror jag verkligen på.
Kärlek är väl det bästa och det värsta man kan uppleva.
För finns det något som kan göra dig lyckligare ?
Men det finns ändåcinget som kan göra dig olyckligare heller.
 Så är det för mig ialf.
När man har en pojkvän och allt är så där super duper bra att du bara vill hoppa av glädje, känner fjärilar och bara är glad hela tiden, då är det så underbart med kärlek.
Sen kommer allt som hör till en relation, bråk, för jag vet att det hör till
Och till en viss del tror jag att man måste små gnabba lite, men när det går utför då mår man verkligen sämst, då blir man olycklig och ledsen.
men en dag hoppas jag att jag hittar någon som finns där för mig, när det går dåligt, när jag mår dåligt. Jag hoppas att Han med stort H faktiskt finns där ute och att jag träffar honom snart, eller vem vet, kanske jag redan har träffat honom. Bara att jag inte förstått att det är han med det stora H:et vem vet ?




Hej igen förresten. Saknat mig ? :) Inte bloggat på 3 veckor nästa.
Har varit skönt. Men nu kanske om ni är snälla, kanske jag ska blogga mera.
Men då får ni ju faktiskt börja kommentera lite också <3
Ni är bäst <3