Hanna Maria Eriksson

Vi träffades igenom Johan, vi smsade hela sommaren, tills vi bestämmde oss för att träffas.

Så efter många om och men, så var jag där.

I Värmland, hemma hos Henrik och hans underbara familj!

Glömmer aldrig första helgen.

Jag är rädd för,

grodor, hundar och ormar.

Först när jag kom till Henrik och gick ur bilen så möttes jag av 4 hundar.

Sen till råga på allt hade han en orm i sitt rum.

Och på morgonen på lördagen kommer Marie in ( Henriks mamma ) hon knakar försiktigt på dörren och ber mig komma ut och titta för hon hade hittat en cool grej. Jag kommer ut och ser till min förvåning att hon håller i en groda. :O MAMMA ! HJÄLP!

Jag flög in i rummet och Henrik vaknade och fattade ingenting!

Men det var sjukt skoj såhär efteråt.

Iallafall, så är Henrik en av dom underbaraste killarna jag någonsin träffat.

Är det något jag ångrar så är det att det tog slut mellan oss.

Han fick mig alltid glad och det pirrade i min mage, såfort någon nämnde hans namn.

Att känna sådan saknad jag gjorde såfort jag satte mig på bussen hem, det var en otrolig känsla. Eller förväntningarna första gången jag åkte upp dig. Shiiit, jag var nervösast i världen. Pratade med Mikkz, HELA dagen! Men så bra det blev, för det var bara vi det skulle vara. För mig kändes det så jävla bra..!

Men är man fast med skola och skit, i Gbg är det inte alltid lätt att ha en pojkvän i Värmland. Ibland önska jag att vi träffades senare i livet än vad vi gjorde, typ nu. Nu är man mer flyttbar. Men men man ska inte alltid få som man vill.

Folk säger att jag inte har något samvete, men i detta har jag det. Jag skötte inte det snyggt överhuvudtaget, på sättet det tog slut på.

Oj nu flög mina tankar iväg. Detta är väl bara sånt som brukar sväva i min hjärna, så det var skönt att skriva det.

Tack för att jag fick dela 4 och en halv månad tillsammans med dig! <3